Grus 8

eZine lover (@eZine)

Published in 

Grus

 · 16 Apr 2024

Upsala i mars 1998:

         xxxx                                               xxx 
        x    x                                            x     x 
       x     x      xxxx      x    x      xxx            x       x 
      x             x   x     x    x     x   x            x     x 
      x             x   x     x    x     x                 xxxxx 
      x   xxxx      xxxx      x    x       x             x       x 
      x      x      x x       x    x         x           x       x 
       x    x       x  x       x  x      x   x            x     x 
        xxxx        x   x       xx        xxx               xxx 

 
============================================================================== 
          P o o r  H a r r y  G i l l  i s   v e r y   c o l d 
==============================================================================

Jag vet inte riktigt vad det här blir. Vill i alla fall få ut det innan mars är till ända. Det är inte enbart ett kalendariskt skäl då jag även misstänker att apatimannen och stora deprosmurfen snart helt tagit över - vilket inte direkt borgar för en fortsatt utgivning av Grus på ett tag. Nästa nummer kommer således när det kommer.

För dig som inte har bett att få Grus, men fått det ändå, kan jag tala om att det är ett provnummer. Vill du fortsättningsvis ha det bör du slänga iväg någon form av intresseanmälan och hamnar därefter på min distributionslista.

INNEHÅLL

• Fanzinerecensioner
• Respons

FANZINERECENSIONER

Egentligen är ju rubriken rätt missvisande, eftersom vad det handlar om är att jag rapar upp några tillämpliga fraser om varje titel för att sedan lugnt kunna luta mig tillbaka och ge fan i att skriva LoCs med gott samvete. Bara så att ni vet - om ni inte redan räknat ut det.

Debutfanzinet denna gång utgörs av "Bd Ett slags fanzine" av Linnéa Jonsson (Eddagatan 4a, 753 32 Upsala) och är en mycket underhållande liten skrift. Mycket beror kanske på den uppskruvade kongressrapport som upptar en stor del av fanzinet, men också på att där finns gott om exempel på vad jag brukar uppskatta mest i fanzines: skribentens syn på sig själv och sin omvärld. Det är med sådant som med att berätta en god historia, för att det skall bli bra så måste man hitta tonen och bygga upp det rätt. Litet ojämnt är det kanske, men jag tycker att Linnéa lyckas väldigt bra, även i korta texter. Så detta om varför sf-fans ser ned på fantasy. Denna machoartade attityd har förvisso funnits länge gentemot genren, men liknande attityder finns även inom sf mot subgenrer och specifika författare. Vad som gjort det mer accentuerat på sistone är nog snarast att rollerna blivit omkastade: sf är nu enstaka titlar i en flod av fantasy snarare än det (mer naturliga) omvända förhållandet, vilket får den lille sf-puristens blod att koka.

"Tarabagatai" har nu nått sitt andra nummer. Johan Anglemark (Eddagatan 4a, 753 32 Upsala) håller väl så gott han kan det löfte som det första numret gav, men en litet tunnare soppa är det allt. Fastnade nog mest för referatet av filmen "Sommaren med Wanja", som i sin skissartade form med plötsliga utbrott av detaljmyller uppnådde en kontrastisk absurditet. Mest pikant är dock att själva "handlingen" blev oerhört mycket klarare för mig av detta referat än när jag såg själva filmen anno dazumal. Tarabagatai 2 är i sin helhet ett småtrevligt fanzine och jag kan för mitt liv inte komma på något mer att säga om det.

"Wyziwyg 8.0" har kommit från Jonas Ahlberg (Lefflersgatan 4a, 416 71 Göteborg) och även om det kanske inte når riktigt samma klass som förra gången - vilket i någon mån dock uppvägs av en fyllig brevspalt - så kommer det nog att leva kvar i mitt minne en längre tid. Nä, det var nog inte riktigt sant, förresten. Vilket fanzine det var kommer jag förmodligen att glömma rätt snart, men den mycket lättvisualiserade scenen när Jonas och hans farbror trycker fanzines med pizzadeg kommer att förfölja mig länge. Noteras kan också att den avbildade författaren denna gång har mindre näsa än förra numrets avbildade personer - mycket, men inte enbart, beroende på att hon är kvinna. (Ja Jonas, jag tycker att det är ett riktigt bra fanzine.)

RESPONS

Denna gång inleddes det hela med två LoCs från Johan Anglemark - det påstod i alla fall brevlådan. Ah, tänkte jag i mitt stilla sinne, det är dels det utlovade LoCet och dels ett LoC på det senaste numret. Dock när jag hade läst det första och begynt det andra framgick det att så inte var fallet. Jag blev mycket förvirrad en stund och funderade över personlighetsklyvning. Till slut insåg jag dock att det ena LoCet var från Linnéa under pseudonym. Vad som lurade mig onödigt länge var tonen (Snarare då än innehållet som för mig tycks vara en bisak när jag läser något. Jag borde exempelvis ha reagerat på att "Johan" påstod sig nyss ha fyllt 25 - till och med jag har börjat inse att det inte var nyss jag fyllde 25 och Johan brukar hålla sig bättre a jour än jag.) som var tämligen likartad i bägge fallen, måhända är Linnéas ansats ännu inte fullt lika högtravande.

Arrogans:
"Ja, att jag bad om ursäkt för mitt arroganta sätt på nysnätet berodde väl mest på att jag hoppade på den stackars idioten på fel sätt. Jag anklagade honom för att vilja skapa konflikt och tro att partsinlagor var hela sanningen, ihärdigt klappande honom på huvudet med ena handen och slående honom på käften med andra. Jag tyckte att en ursäkt behövdes. Att karln är en fåvitsk, dryg idiot är en sak, men att anklaga honom för diverse idiotier han egentligen inte hade begått är en annan." (Johan Anglemark)

"Om man har förmåga att be om ursäkt för sin arrogans är man kanske inte riktigt helarrogant? (Det får väl ses som ett positivt drag.)" (Ahrvid Engholm)

Red: Ibland häver jag ur mig saker på måfå utan att vara riktigt säker på vad jag menar med dem - jag räknar kallt med att det finns någon undermedveten rationalitet i det. Visst skall debatter föras sakligt, om man inte kommit överens om annat. Det höll jag för så självklart att jag inte trodde att någon skulle tro mig om att anse något annat. Det är ungefär på samma nivå som att de aldrig skriver ut i alla dessa stenciler betitlade "Handledning för uppsatsförfattande och ventilering" saker som: "Det är olämpligt att inleda sin opposition med fraser som 'Du, din brända jävel'". Vad jag nog närmast tänkte på var nog snarare arrogansen per se. Något om att man bör vårda sin arrogans för att den inte skall vittra bort. Måhända är det med arrogans som med mjölktänder att det växer ut en ny om man tappar den gamla, men det är sannolikt en lång och tidsödande process.

Fan?:
"Se där, nu har jag skrivit ett LOC, ett fanzine och dragit in en intet ont anande stackare i fandom. Snart kan jag nog börja betrakta mig som sf-fan." (Linnéa Jonsson)

Red: Åh tusan, du har visst kommit längre än jag. Själv har jag aldrig dragit in någon inte ont anande stackare i fandom. Snarare tvärtom.

Fanhistoria:
"'Jag tror inte att en icke-fan skulle uppfatta fanhistoria som lika fantastisk', skriver du, och det är väl en truism. Enstaka anekdoter och händelser har väl ett allmänintresse, som när Liverpoolfandom 1953 var tvungna att byta möteslokaler eftersom ägaren behövde den för att lagra bananer. Enligt Rob Hansens fanhistoriska verk _Then_ passade de på att göra sig av med en av gruppens grundare, Jeff Espley, vars anspråk på att besitta psykiska krafter de fann irriterande, genom att inte tala om för honom vart de flyttade verksamheten. Eric Bentcliffe konstaterade att 'hans krafter inte kunde ha varit särskilt imponerande eftersom de bara flyttade några gatukorsningar bort och han aldrig hittade det nya stället!' Men i allmänhet så saknar skriverier om enstaka personer, klubbar och deras förehavanden intresse för dem som inte själva ägnar sig åt liknande verksamhet." (Johan Anglemark)

"Det som är kul med fanhistoria är inte historiken i sig utan historiken i perspektivet av de fanniska traditionerna. Och de fanniska traditionerna tror jag att en icke-fan, med rätt mental disposition, kan tycka verkar rätt skojiga och intressanta. Jag kan åtminstone se på mig själv. INNAN jag hörde talas om något fandom och dess traditioner var jag ju absolut icke-fan. NÄR jag hörde talas om det var jag också icke-fan, men ÄNDÅ tyckte jag att det lätt väldigt spännande och kul. Alla som nu är intresserade av fandom har en gång varit icke-fans och har trots allt ändå kunnat intressera sig. (Första gången jag hörde talas om fandom var nog i ett av de sista kapitlen i Sam J Lundwalls Från Begynnelsen-bok. Martin Kristenson har berättat att Sala-fandom i flera år hade Sam J Lundwalls bok som sin ENDA infokälla om fandom, och de byggde upp en makalös föreställning om vad fandom var.)" (Ahrvid Engholm)

Red: OK, för att köra vidare på truismspåret, skulle vi kanske kunna enas om att fanhistoria i huvudsak intresserar och fascinerar fans och sådana som kommer att bli fans. Har man den mentaliteten att fanhistoria fascinerar en så har man högst sannolikt en fanmentalitet, även om man ännu är en icke-fan. Jag har litet svårt att förlika mig med tanken på att man skulle kunna vara fascinerad av fanhistoria och samtidigt helt ointresserad av fandom.

Fantasyplaneten:
"Tolkien, ja. Jo, nog menade Tolkien att hans Midgård är jorden under en förhistorisk period. Därom råder inget som helst tvivel. Och med gudar som möblerar om jordens fysiska utseende behövs inga teorier om kontinentaldrift. Dessutom försökte Tolkien medvetet skriva en mytisk förhistoria, det finns inga som helst anspråk på att den ens inom den fiktiva ramen ska ha kunnat existera 'på riktigt'." (Johan Anglemark)

"I allmänhet är det ju ointressant huruvida en fantasyroman utspelar sig på jorden eller en annan planet. Det är så att säga ett sf-sätt att se på fantasyn (vräker jag ur mig utan att ha tänkt igenom det särskilt noga. Det låter svepande och bra.) Fantasy bryr sig inte om vad folk andas och hur deras metabolism fungerar; det är inte det som är intressant i berättelserna. I stället tar en bra fantasyförfattare vår värld och ändrar eller byter ut komponenter i den och visar oss hur det skulle kunna funka. Vissa av dem har en förklaring till att världen är väldigt Telluslik, t ex Diana Wynne Jones i sin Chrestomanci-svit; andra, som Guy Gavriel Kay, struntar i det och skriver bara en bra bok.

Sen finns det förstås folk som bara hakar på trenden och skriver fantasy för att det går så lätt att medelst klyschor skapa en historia. Jag rekommenderar Diana W Jones' _Tough Guide to Fantasyland_ som de flesta fantasyhatare såväl som fantasyälskare med självdistans borde kunna gilla. Rekommenderas kanske inte till folk som *älskar* Robert Jordans Wheel of Time ;-)" (Linnéa Jonsson)

Faustus Bidgood:
"Recensionen av Faustus Bidgood var intressant. Lustigt att det metafysiska innehåll som satte en hel liten grupp av unga människor i gungning och fick dem att klottra på gatorna och rabbla obegripligheter i ett par års tid inte avsatte det minsta spår i recensionen." (Johan Anglemark)

Glada tillrop:
"Hurra, ett gruskorn i min brevlåda! (Det lät inte så entusiastiskt, men det är jag. I lagoma doser.) Du skriver alldeles för bra - vi dödliga törs knappt släppa ut några fanzines själva; det går väl inte att anklaga dig för men man kan ju försöka." (Linnéa Jonsson)

Red: Om jag försöker göra en rent subjektiv bedömning av detta, så tycker jag väl inte att det är något större fel på entusiasmen i den första meningen. Den parentetiska kommentaren gör väl snarast att man börjar fundera över om inte slutmeningen låter litet sarkastisk.

Kapitalism:
"Varför skyller alla sina misslyckanden i den fria marknadskapitalismen på skatter, löner och moms och annat som alla måste omsätta i sin verksamhet?

Det oturliga för småföretagen är just att de inte kan fördela sina omkostnader lika effektivt som de stora företagen antingen på en mängd likartade tjänster eller en mängd likartade produkter. För antikvariaten är den bittra sanningen att det finns bara ett givet kundunderlag som bär en given maximal börda av kapitalkostnader, lokalhyror och löner. Ofta når man inte den gränsen utan många antikvariatägare skjuter till egen tid som ideellt arbete precis som många småföretagare får göra. Oftast genom att de är småföretag hinner de inte heller med att göra eller äger ens expertisen till att göra sin marknadsföring effektiv och maximalt kundanpassad, de hinner inte ens med att förändra prisutbudet i sitt sortiment av böcker så det alltid finns ett utbud som fångar maximalt antal potentiella köpare...har man en gång ritat nåt med blyerts i boken så kan man ju inte springa igenom sitt sortiment och ändra så enkelt.
Mycket få antikvariat är duktiga på att maxiomera sin skyltning.. vem hugger på lite dammiga böcker amatörmässigt utslängda i ett skyltfönster?

Kapitalismens egen dynamik ställer stora krav på det företag som vill vara med i konkurrensen och behålla sin lönsamhet. Klarar man inte det så har man en verksamhet som bör skötas i en annan form för mänskligt samarbete, kooperativ, ekonomisk förening, ideell förening, offentligt åtagande..formerna är många." (Seppo Laine)

Red: Jag tror att du nästan besvarar din inledande fråga själv. Vi har ingen "fri marknadskapitalism" tack och lov, utan det finns fortfarande andra styrmedel typ skatter, som skickligt förser småföretagarna med något att skylla på. Att de skulle slås ut fullständigt av en fri marknad är det ingen som ens vill tänka på - det är ju marknadsdyrkarnas Schlaraffenland... Vad som emellertid mest slår mig är att det kanske inte längre är bara de nationalekonomiska principerna som saknar varje som helst förankring i verkligheten, utan att även företagsekonomin börjar barka hän åt samma håll. Börjar man styra ut krämarens common sense med alltför mycket pråligt utanpåverk, så är det kanske i slutänden oundvikligt.

"Jag träffade en antikvariatsmedarbetare på en tillställning för en tid sedan. Han berättade att det inte var momsen i sig som var problemet, utan skattemyndigheternas orimliga krav på hur den skulle redovisas. För det man köper in momsfritt (från enskilda personer som säljer) betalar man bara moms på vinstmarginalen, inte på hela försäljningsbeloppet, och det är inga problem enligt min sagesman. Däremot kräver skattemyndigheterna att böcker redovisas SEPARAT, titel för titel! Om ett antikvariat har 50 000 böcker kan alla föreställa sig problemen! De allt högre butikshyrorna betecknade min sagesman också som ett allt svårare problem." (Ahrvid Engholm)

Red: Sedan 80-talet, åtminstone, har vi haft regeringar som har stressat igenom nya lagar - i synnerhet på skatteområdet - utan att utreda konsekvenserna tillräckligt, vilket gett bisarra effekter både här och där. Orsaken till stressen är naturligtvis medvetenheten om att man kanske inte sitter kvar vid makten efter nästa val. Jag skulle vilja påstå att det började 1982-85, med en regering av smått hysteriska sossar som ännu inte riktigt hunnit smälta vad som hände 1976.

Logik:
"Logik är skoj. Tyvärr har det ofta visat sig att logik och naturliga språk inte alltid menar samma sak. I naturligt språk kan det förekomma att man talar om att Y är en delmängd i X även om alla delar av Y inte ingår i X, bara tillräckligt mycket av Y ingår också i X. (Det kan kanske ha gällt i debatten om sf resp fantasy?)" (Ahrvid Engholm)

Red: Just det fascinerande med språk och kommunikation är ju att det inte äger logikens exakthet. Ren logik är vackert, men det skulle vara tämligen trist som kommunikationsform.

Nötter och rötter:
"Bror Duktigare vill vidare meddela att även de svenska orden 'bonde' och 'boskap' är släkt med det urindoeuropeiska 'bo', liksom det iriska 'bó' som i _Táin Bó Cuailgne_. Fin gammal indoeuropeisk rot, det där." (Johan Anglemark)

Red: Och i slutändan mynnar allt i Bauhaus.

Plogbillsfetischism?:
"Sedan undrar jag om hela plogbilsdiskussionen är sprungen ur plogbillsdiskussioner. Plogbillar är i alla fall vad jag hela tiden tycker att det står när jag läser om era plogbilar." (Johan Anglemark)

Red: Undrar hur många svärd man behöver för att smida en plogbil?

Renkor vi smider:
"Han menar alltså 'vaja con Dios'? Även om jag nog tycker att det mera låter som en spansk pizza..." (Rolf Strömgren)

Red: Nog för att verbet "ir" har en mysko böjning, men vaja verkar ändå falla utanför mönstret. Om du går med Gud in bland buskarna, så skall Gud ge dig en karamell...

Skor:
"Litet matteövning nästa gång ni går in i en skoaffär. Räkna efter hur många snygga damskor i storlek 43 det finns, och dela sedan med antalet damskor i storlek 38. Resultatet blir, i procent, vilken chans en normalbyggd person som jag själv har att se lika bra ut som en kvinna med underdimensionerade fötter." (Linnéa Jonsson)

Red: Skotillverkarna tillverkar naturligtvis lika många skor av varje storlek (eller också tar skoaffärerna hem skor efter den principen) vilket betyder att alla hyvens skor i rimlig storlek tar slut först och naturligtvis finns det bara drösvis av 38:or kvar. Sedan har du inte tagit med graden av underdimensionering i din matteövning (heter det inte "liten matteövning" för övrigt?). Lotta Rönn brukade klaga ständigt över att hon tvingades handla skor på barnavdelningen. Ett tips är väl annars att träskor finns i de flesta storlekar.

Veganiteter:
"Men visst blir alla maträtter bättre för att man slänger ner bitar av döda djur i dem. Om Gud inte hade menat att vi skulle äta kött, varför tillverkade han då alla djur av kött?" (Johan Anglemark)

Red: Det är den här attityden som förvandlar hederligt potatismos till kulinariska absurditeter som lappskojs.

"Undrar om folket bakom fablernas värld insåg vad de gjorde när de skrev raderna: 'för djur är också människor...'" (Tony Elgenstierna)

Red: Och i dagens läge har steget gått ännu längre. Min kära dotter författar böcker om vampyrmorötter som jagar kaniner.

"Jag har på etiska grunder väldigt svårt för vegetarianismen. Läran baseras på vilsegångna etiska principer. Man kan inte jämföra djur med människor. De moraliska konsekvenserna av det skulle bli förödande. Att upphöja djur till människors nivå är i princip samma sak som att nedsänka människor till djurs nivå. Man skulle kunna föra ett långt, invecklat moralresonemang om det här, men helt kort kan man konstatera att människor har minst en egenskap som djur saknar (egenmedvetandet eller självmedvetandet) som ger dem ett skyddsvärde som är högre än djurs skyddsvärde. Jag är beredd att för högre djur - högre primater, kanske delfiner - hålla frågan om deras eventuella egenmedvetande öppen, men i princip ser jag inga moraliska invändningar mot att döda djur, så länge syftet med det är till gang för mänskligheten." (Ahrvid Engholm)

Red: Det elaka motargumentet är ju naturligtvis att samma resonemang tillämpades för att legalisera slaveri, kvinnoförtryck et cetera. Eftersom man inte säkert kunde avgöra om negrer, indianer och kvinnor hade själ kunde man behandla dem hur som helst. Fast de blev ju sällan uppätna, medges. Om man bortser från etiska aspekter så är det ju i alla fall mindre skillnad mellan mig och en kannibal än mellan mig och en vegetarian. Emellertid skall jag inte föra veganisternas banér, eftersom jag som sagt inte tillhör deras krets. Dessutom finns det naturligtvis andra (och kanske rimligare) skäl att vara vegetarian än animal rights. Främst kanske resursslöseriet vid köttuppfödning - mängden grönfoder en kossa stoppar i sig för att bli ett präktigt slaktkadaver skulle mätta betydligt fler än själva kossan (enkelt uttryckt). Fast nu får jag väl på tafsen för att jag missunnar korna maten. Ett annat argument som jag tycker skulle vara mer än hållbart - även om man sällan hör det framföras - är att personen i fråga helt enkelt inte tycker om kött.

Åldersfixering:
"Jag vet inte om jag lider så mycket av den varan, längre. Det var värre när jag fortfarande stod med ena foten i studentlivet och andra i arbetslivet; då kunde jag påtagligt påminnas om att de omkring mig hade något jag inte hade/led av något jag botats från. Men nu, när jag träffar studenter mest ett par gånger i månaden undrar jag just om jag tänker på det så ofta längre. Beträffande de abstrakta vätebomberna från barndomen minns jag mest förvirring huruvida de var vätebomber eller vetebomber, och vad på vad sätt (om ens något) de var släkt med atombomberna. Atombomberna var på något sätt lättare att begripa sig på, de var fulla med atomer som exploderade. Vätebomberna hade jag någon form av dimmig uppfattning om att de inte exploderade utan var farliga på ett mer sinistert, metafysiskt sätt. Fan vet hur jag hade föreställt mig det..." (Johan Anglemark)

Red: Ja, som du vet vill jag ställa mina fötter både här och där och är sålunda mer utsatt för det - åtminstone vad gäller studenter och deras beteende (perpetuum mobile) - men du måste väl ändå drabbas av insikten att personer yngre än du har andra referensramar, att du har blivit en sådan där trist gammal stöt som hänvisar till saker som hände innan motparten knappt var född, ungefär som de hände igår?

"Intressant att du skriver om åldersfixering just när jag själv har drabbats av en släng av detsamma. Häromdagen fyllde jag 25, vilket i mitt huvud har varit något slags definition av vuxen, inser jag nu. Jag minns iallafall tydligt när mina systrar (8 respektive 10 år äldre än jag) fyllde 25, och hur vuxna och beundransvärda de var i mina ögon då. Betydligt mer än jag är nu. Idag när jag stod och plockade ihop varor i affären kom en flicka i 6-7årsåldern uppfarande på den plats där jag tänkte ställa min kasse, grabbade åt sig sitt lördagsgodis och tittade förstrött på mig när jag försökte komma åt min ost och mina kardemummakärnor som befann sig rakt under henne. Innan hon hoppade ner frågade hon med självklarheten hos den som befinner sig mitt i en konversation: 'Har du några barn?' Jag försäkrade att jag inte hade det, hon nickade och sa 'Ja, *jag* har inga barn iallafall.' Märklig kommentar, men frågan var typiskt en sådan som man ställer till Vuxna Tanter, tror jag (jag var alldeles för timid som liten för att våga fråga Vuxna Tanter om någonting alls)
Så är det alltså - man har blivit tant utan att ha blivit vuxen. Men Staffan Westerberg har jag aldrig sett något program av. Och jag tröstar mig med att min fyraåriga systerdotter inte tycker att jag är så stor som en mamma, utan mer som en människa." (Linnéa Jonsson)

Red: Det där med systrar känner jag igen. Kanske inte direkt att de skulle ha blivit beundransvärda vid någon viss ålder, utan snarare att så fort de börjar passera någon gräns 25, 30, 40 osv så känner jag mig mycket äldre. Fullständigt irrationellt, men det var ett hårdare slag för min ungdomlighet att mina systrar började fylla 40 än att jag själv passerade 30 (den äldsta är 9 år äldre än jag).
Beträffande barn tror jag att begreppet 'vuxen' är underordnat begreppet 'stor' - har man väl passerat 1.30 så kan man börja skaffa barn. Eller något liknande. På en annan, fast samma, skala är man 'stor' när man har börjat skolan och man är alltså större än 'barn', vilket gör att man nästan är en potentiell förälder. Alltså bör man för säkerhets skull med eftertryck förklara att man inte har barn.
Människa är för övrigt på min dialekt en synonym till fruntimmer, fast med lite annan betoning och ibland med ett mycket långt ä-ljud och utan a på slutet.

"Nog gör åldern sig påmind i studentvärlden. Jag, som började studera i 30-årsåldern har hela tiden föredragit de 'äldre' eleverna, de som stånkar om att de snart måste komma på något att 'bli' och som när man frågar dem visar sig vara 23 eller så. Men det kan man väl ändå stå ut med. Värre har det blivit sedan jag började undervisa 16-åringar på gymnasiet. För dem betyder Vietnam ingenting, Afghanistan har de knappast hört talas om, de är knappt stora nog att minnas Kuwaitkriget.
Jag minns inte riktigt referenser till Vietnam från min ungdoms skoltid, snarare var det skämt kring de för oss fantasirika utrotningarna under andra världskriget som levde sig kvar. Om än berättat med viss osäkerhet när det gällde fakta. Det dröjde väldigt länge innan jag kunde hålla reda på om det var Hitler eller Napoleon som utrotat folk på det förskräckligaste sättet. (Eller om det var Nixon).
Fast i och för sig, när jag tänker efter, så var ju faktiskt bazooka ett av de hundra vanligaste orden. Liksom atombomb. Och Senapsgas.
Så fort jag berättar några egna erfarenheter för mina elever ropar de:

• Hur gammal var du då, hur gammal var du då?
• Vad har det med ...
• Hur gammal var du då, hur gammal var du då?
• Ja ... 25 kanske ...
• Ooooooooooj, säger de och himlar med ögonen. För en stund blir det alldeles tyst.
• Och hur länge sedan var det!
• Ja men jag har ju sagt att jag snart fyller 34 ...
• 34!
• Det har jag ju ... Och så inser jag att jag har att göra med science fiction. Det de upplever är sense of wonder. Det är samma känsla som man förr fick när man såg upp mot himlavalvet. Eller när man funderade kring ljusår. De får samma kick, om och om igen, av att höra hur gammal en människa kan bli.
• 34. Wow!" (Tony Elgenstierna)

Red: Visst. Och tiden slår liksom kullerbyttor när man hör Palme omnämnas som något slags figur i historien.